Debattartikel: Låt oss åter göra Sverige neutralt

Sverige har sedan ungefär 15 år lagt sin neutralitet på hyllan, en effekt av det är kriget i Afghanistan. Svenska soldater får aldrig vara en stridande del i ett krig. Våra skattepengar måste läggas på fredsbevarande insatser och på civilt bistånd. Inte bara för att det är moraliskt riktigt, utan också för att det är mest effektivt.

Vi har i Sverige tappat mycket av våra tidigare ideal om nedrustning och vårt aktiva support till FN. Alliansfrihet i tider av fred, syftande till neutralitet i händelse av krig är ett begrepp som vi aktivt har valt bort. Alliansfriheten begravdes när vi gick med i EU och neutraliteten röstades bort i riksdagen 1992. Snipp snapp snut, så var den eran slut. En av effekterna av denna politiska omläggning är att Sverige nu krigar sida vid sida med Nato i Afghanistan.

Argumenten som försvarsminister Sten Tolgfors lyfter om att vi måste kriga i fjärran länder för att skydda Sverige från attacker är inte annat än en lögn och oförståelse för hur fred byggs. Först och främst får inte svensk politik i Afghanistan i huvudsak syfta till att skydda Sverige, den skall utgå från det afghanska folkets behov. Vidare är det fullständigt orimligt att tro att Sverige skulle vara mindre av ett intressant mål för attacker, om vi faktiskt är en stridande part i kriget.

 

Som flera Afghanistandebattörer, bland annat Pierre Schori, Ahmed Rashid och före detta brittiska utrikesministern David Millibrand har nämnt så är det inte möjligt att bomba sig till fred i Afghanistan. Det ökar inte säkerheten i landet och det för inte Afghanerna närmare en stabil fred. I nästan ett decennium har vi försökt gå bombvägen. Resultatet har varit otaliga döda och det har inte i någon försvarbar utsträckning, om i någon utsträckning alls, hjälpt afghanerna. Det är inte bara Nato som har problem att vinna kriget på det här viset, även Talibanerna har problem. De är starka men saknar bred folklig förankring. Man måste börja förhandla med Talibanerna och släppa in dem i diskussionerna. Alla parter måste få komma tilltals för att skapa hållbar fred och hitta orsakerna till oenigheten. Att hålla en grupp i samhället utanför debatten har aldrig varit en bra lösning. Det bör väl vi i Sverige ha blivit påminda om efter Sverigedemokraternas intåg i riksdagen.

Sverige borde kunna vara den neutrala stat vi tidigare har varit och som fortfarande lever i folksjälen. Våra diplomater har varit eftertraktade just på grund av vår tidigare opartiskhet. Låt oss återupprätta det förtroendet och det viktiga arbetet för en bättre värld. Först måste vi avsluta vårt deltagande i Nato, sedan skicka diplomater och civilt stöd till Afghanistan.

Det finns flera alternativ till att ha trupper i Afghanistan. Ofta säger debatten att antingen behåller vi trupperna i Afghanistan eller så tar vi hem dem. Jag vill varken göra det ena eller andra. En rapport från Svenska FN-förbundet visar att Sverige de senaste 15 åren, sedan neutralitetspolitiken röstades bort, har slutat skicka trupper till FN och istället har vi bidragit med soldater till bland annat Nordic Battlegroup och Nato. Innan dess har vi haft ett helhjärtat stöd till FN’s fredsbevarande uppdrag i många årtionden.

Man kan inte låta bli att undra varför det nästan bara är FN-medlemmar i västvärlden som deltar i kriget i Afghanistan. Det är dessutom länder som i allmänhet är Natomedlemmar. Uppenbarligen gjorde flertalet FN-länder inte samma analys som Sverige angående vikten att prioritera en insats med Nato högre än FNs fredsbevarande insatser, i till exempel Kongo, Chad eller Liberia. Vårt val att delta i kriget i Afghanistan är inget annat än en osolidarisk handling mot FN’s fattigare medlemmar – som är väldigt duktiga på att ställa upp när FN ropar – och ett sätt att bakvägen få in Sverige som medlem i Nato. Jag skulle alltså gärna se att vi prioriterade fredsbevarande styrkor, där vi agerar skiljelinje mellan grupper i strid. Till skillnad från att vara en av de aktivt stridande parterna.

Alltså, återerövra svensk neutralitet och skicka fredsbevarande trupper till FN och satsa på civila insatser i Afghanistan.

 

Artikel publicerad på Newsmill

Jag har inte varit så flitig med skrivandet här på bloggen sedan jag flyttade till Kambodja. Men helt passiv har jag inte varit heller. Nyss fick jag en artikel Låt oss göra Sverige neutralt om kriget i Afghanistan publicerad på Newsmill. Gå gärna in och läs och kommentera på http://www.newsmill.se/artikel/2010/10/17/l-t-oss-ter-g-ra-sverige-neutralt-0.

”Svagt FN hinder för afghansk fred”

I en välformulerad och intressant artikel i Svenska Dagbladet skriver Mikael Baaz och Niclas Lantz om problemen med FN’s ställning i det pågående kriget i Afghanistan. Bland annat så talar skribenterna om att alla parter måste inkluderas när fred skall skapas.

Endast ett inkluderande av de parter som då utelämnades kan skänka momentum åt denna process. Endast om denna process afghaniseras och de olika fraktionerande rörelserna ges alternativ till den militära kampen kan freden vinnas och talibanrörelsen besegras. Det är förmätet av väst att utgå ifrån att afghanerna är beredda att stödja en process de själva inte deltar i.

Deras slutsats går även i linje med vad Pierre Schori skriver i sin bok Vägen ut ur Afghanistan. Enligt Baaz och Lantz är utvecklingen på väg åt det hållet och det har de säkert rätt i. Jag tycker själv att under den tid jag har funderat över Afghanistan att den ståndpunkten kommer upp allt oftare.

Skribenterna argumenterar också för att FN’s roll måste stärkas. I krigets nuvarande tappning förlorar FN sin makt till fördel för Nato. De skriver bland annat att det finns en tendens att FN låter finansiellt eller politiskt svåra uppdrag hamna på ”underleverantörer’. Det tycker jag var en intressant iakttagelse som jag själv inte har gjort tidigare. De nämner att detta även gjordes i fallet Kosovo. Jag måste fundera och titta på om jag kan hitta andra fall. Oavsett hur det är med det underminerar det FN’s roll eftersom en exekutiva makten hamnar hos t ex Nato.

FN:s inflytande över Isaf-insatsen måste öka. Vidare bör Isafs roll som fredsfrämjande part renodlas, samtidigt som den militära delen av insatsen minskas till förmån för stöd till uppbyggnad av en fungerande afghansk rättsstat och armé. Här måste utvecklingsbiståndet ställas i proportion till de massiva militära satsningarna.

Referenser

1. Läs hela artikeln på Svenska Dagbladet Brännpunkt

Insändare: Prioritera fredsbevarande FN-insatser

Det krig som Sverige är med och utkämpar i Afghanistan tillsammans med Nato och USA undergräver förtroendet för Sverige som fredsförespråkare och medlare i världen. Ofta nämns att kriget stödjs av FN, men notera att det endast är ett mandat till Nato. Det finns inga likheter med FN’s vanliga fredsbevarande blå baskrar, vilka agerar en skiljelinje mellan två parter – på inbjudan av de båda! I det här kriget är Sverige en av de två parterna i konflikten. Jag vädjar till alla som läser detta att ifrågasätta om det verkligen stärker Sveriges fredsarbete att delta i Afghanistankriget. Jag skulle hellre se att vi placerade våra trupper i riktiga fredsbevarande insatser med FN och att vi ökade biståndet till Afghanistan.

Bidrag till FN hellre än till Nato/EU

Sedan Sverige, med början på 90-talet, ställde om sitt försvar för att gå från ett invasionsförsvar till ett internationellt insatsförsvar har vikten av frågan vilken typ av internationella insatser vi skall delta ökat markant. Svenska FN-förbundet har kommit med en rapport som visar hur Sveriges deltagande i FN-ledda insatser minskar, medan Utlandsstyrkan allt mer tilldelas uppdrag för EU och Nato. Ett par av de senaste exemplen är att Sverige deltagande i Nordic Battlegroup 2008 (EU-ledd) samt i kriget i Afghanistan (Nato-ledd).

Idag har Sverige personal från Försvarsmakten i några FN-ledda insatser, bland annat i Darfur, Sudan, Nepal, Indien och Pakistan. Men det handlar om ett i sammanhanget ytterst blygsamt antal personer i förhållande till våra insatser som leds av EU eller Nato. Sedan årskifter 2001/2002 är det naturligtvis den Nato-ledda insatsen, kallad Isaf, i Afghanistan som tar huvuddelen av de svenska resurserna. Vi har även personal i Operation Atlanta som handlar om bevakning och försvar mot pirater i Adenviken utanför Somalia.

Sverige har liksom världen i stort givit FN uppdraget att vara ytterst anvarig för den internationella freden. För att de skall kunna ha det ansvaret krävs det att medlemsnationerna ställer upp. FN-förbundet visar i sin rapport att det i huvudsak är asiatiska och afrikanska länder som bidrar till de FN-ledda insatserna. Det är djupt olyckligt att Sverige också bidrar till att undergräva FN’s möjligheter att ta sitt ansvar. Vad jag har har läst mig till är att Sverige annars är ett land som faktiskt arbetar ganska bra med FN.

Svenska FN-förbundets siffror över Utlandsstyrkans storlek över tid

Jag kan inte direkt redogöra för vad Sverige deltog i med början 1994/95. Men 1994 var året då Sverige gick med i Partnerskap för fred och 1995 ingick vi även i IFOR/SFOR i Bosnien.

I FN-förbundets rapport ser det ut som att samtliga trupper från 1964 fram till 1994 deltog i FN-ledda insatser. Men när jag kollar på Försvarsmaktens hemsida säger de att

Redan 1953 började Sverige delta i fredsbevarande verksamhet som inte leddes av FN, då som en av fyra neutrala nationer övervakande verksamhet i Korea i anslutning till att Koreakriget upphörde. Senare har Sverige deltagit under ledning av regionala organisationer eller som en följd av ett bilateralt avtal.

Det är möjligt att dessa icke-FN-ledda insatser tog slut innan 1964 och därför inte finns med i FN-förbundets statistik.

Förklaring: En FN-ledd insats innebär att FN har det yttersta ansvaret för samordning och ledning av insatsen, till skillnad från en FN-mandaterad insats som leds av någon annan än FN (exempelvis EU eller Nato). Kriget i Afghanistan är ett exempel på en FN-mandaterad insats där Sverige alltså bidrar med soldater.

Referenser

1. Svenska FN-förbundets rapport – Försvarsmaktens internationella insatser
2. Försvarsmaktens information om utlandsstyrkan