Sverige exporterar mer skrot än någonsin. Industrin och ansvariga politiker säger att det är meningslöst att titta på hur mycket vi exporterar år för år, eftersom det hela tiden är utslag av olika affärer som gör att statistiken svajar. Låt gå för det. Men trenden talar sitt tydliga språk.

Från 2000 har Sverige alltså mer än tredubblat sin vapenexport, sedan 2001 är det faktiskt en fyrdubbling. År efter år går kurvan uppåt. Ett utslag av en enskild affär? Njäe, kanske inte ändå. Men ändå hittar man följande i Inspektionen för Strategiska Produkters, ISP’s, pressmeddelande när de tillkännagav de rekordstora exportsiffrora för 2009:

Enskilda affärer ger ofta ett kraftigt utslag i statistiken:
Under 2009 var det exporten av stridsfordon 90 till Nederländerna och
Danmark, stridsplan JAS 39 Gripen till Sydafrika, luftburen spaningsradar
Erieye till Pakistan samt export av NLAW till Finland och Storbritannien som
gav utslag i statistiken.

Det vi ser är inte enbart enskilda affärer. Det är en skenande trend som genom en naturens lag bygger på enskilda affärer. Antingen har vi fått in fler stora affärer eller så är affärerna större. Det är lite svårt att mäta. Näst Israel är Sverige faktiskt världens näst största vapenexportör enligt en uträkning några av oss i Svenska Freds vapenexport gjorde. Se mitt tidigare inlägg ”Sverige, världens näst största vapenexportör”.

Den som vill kan fördjupa sig i Sipris information på www.sipri.org där varje enskild affär är registrerad. Man kan också läsa sig till att Sverige under den här perioden bland mycket annat har sålt 5 ubåtar till Singapore, närmare 1800 antitankrobotar till Österrike samt torpeder, missiler och radars till all världens hörn.

Gas till en pyrande konflikt om Kashmir

Men affärerna ovan hör ändå de förhållandvis harmlösa affärerna. Den svenska regeringen och industrin drar sig inte heller för att handla med länder som till exempel Pakistan som ju har en djupgående konflikt med Indien om området Kashmir. Dit har vi sålt torpeder, transport- och radarflyg. Till Indien, det andra landet i konflikten, lobbar Sverige för att sälja JAS 39 Gripen. Jag har svårt att inte se dubbelmoralen i detta. Till det ena landet säljer vi övervakning, till det andra attackflyg – samtidigt säger våra egna riktlinjer att vi inte får sälja till länder som är i krig. Man kan läsa detta i ISP’s, riktlinjer [6]:

Tillstånd till utförsel av krigsmateriel för strid, eller till annan utlandssamverkan som avser krigsmateriel för strid eller övrig krigsmateriel, bör inte beviljas om det avser stat som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat, oavsett om krigsförklaring har avgetts eller ej, stat som är invecklad i internationell konflikt som kan befaras leda till väpnad konflikt eller stat som har inre väpnade oroligheter.

Att Indien är en kärnvapenmakt som skulle kunna bestycka Jas verkar inte bekymra regeringen som har givit klartecken för Saab att skicka en offert till Indien. I Svenska Freds tidning Pax [8] står det

Gripen Internationals informationsdirektör, Owe Wagermark, har tidigare sagt till Pax att det tekniskt sett inte är något problem att kärnvapenbestycka Jas Gripen

Dock säger kommunikationsdirektören Diana Malm på ISP tycker att argumentet om att Indien skulle kunna bestycka flygplanen med kärnvapen verkar gripet ur luften.

Sverige säljer JAS 39 Gripen till Sydafrika

Förutom att vi säljer till länder som ligger i krig säljer vi även till länder som Sydafrika, ett land som fortfarande kämpar för att komma på fötter efter apartheid och för att bryta sig fri från fattigdomen. Samtidigt brottas de med en HIV-epidemi. Nog kunde pengarna för 28 JAS-plan använts bättre. Argument som att affären skulle skapa Sydafrikanska jobb har enligt biskop emeritus KG Hammar och ärkebiskop Desmond Tutu varit tomma ord. De båda har, tillsammans med två andra kyrkliga företrädare, skrivit en mycket bra debattartikel i DN (se länk [2]).

Precis som vi förutsåg utlöste vapenaffären en kultur av korruption som har försvårat Sydafrikas övergång från apartheid till ett demokratiskt styrelseskick. I Sydafrika har en våg av protester mot affären talat sitt tydliga språk: allmänheten godtar inte att landets resurser används till att importera dyr militärutrustning i stället för att bekämpa det förödande arvet från apartheid-eran.

Vidare uppmanar skribenterna den svenska regeringen

att samarbeta med den sydafrikanska korruptionsutredningen; att upphäva försäljningen av vapen till Sydafrika till dess att utredningen är klar; och att uppmana de brittiska, tyska och italienska regeringarna och leverantörer att vidta liknande åtgärder.

I Sverige har affären även uppmärksammats av aktivister från det antimilitaristiska nätverket Ofog som klättrade in på Saabs flyghangar i Linköping för att påbörja avrustningen av JAS-planen. Mer om deras aktion hittar du på www.avrusta.se och på länk [3].

Regeringen vägrar säga upp samarbete med Saudiarabien

Den borgliga regeringen med Sten Tolgfors som försvarsminister fick ett besvärligt arv från 2005 då dåvarande socialdemokratiska försvarsministern Leni Björklund skrev under ett militärt avtal med diktaturen Saudiarabien. Från svenskt håll ville man kunna sälja radarsystemet Erieye. Enligt Svenska Dagbladet’s intervju [4] med den saudiske vice försvarsministern prins Khaled handlade avtalet också om att utbyta militär träning och utbildning.

Erieye på Embraer EMB-145AEW&C i Santa Lucia AFB. Bild: Public domain

I Human Rights Watch världsrapport från 2010 kan man i kapitlet om Saudiarabien läsa att pressen och media i stort är kraftigt censurerade. Människor har blivit arresterade för att de uttrycker kritiska åsikter på Internet. De rapporterar även om diskriminering av religiösa minoriteter och att kvinnors rättigheter konstant kränks. Ändå väljer Sverige att inleda ett militärt sammarbete och export av övervakningssystem till Saudiarabien.

Den sittande regeringen hade möjlighet att säga upp avtalet i maj i år. Men de valde att tiga och låta avtalet förnyas. Anledningen enligt Tolgfors; ”Det skulle skicka fel signaler [att säga upp avtalet]”. Jag tycker för egen del att det skickar fel signaler att fortsätta samarbeta med en diktatur. Tolgfors poäng är att Sverige inte kan påverka Saudiarabien om vi säger upp avtalet. Men man kan nog undra hur klokt det är att göra militära avtal och vapensamarbeten med diktaturer för att de skall lyssna. Bör vi testa den taktiken på andra diktaturer? Vilka framsteg har uppnåtts i Saudiarabien tackvare avtalet?

Avtalet strider inte bara mot en allmän etik, Sverige bör inte samarbeta med diktaturer eller länder som kränker mänskliga rättigheter, det strider även mot de svenska riktlinjerna. ISP, som godkänner exporten skriver om riktlinjerna som regeringen gett dem [6]

Tillstånd till utförsel av försvarsmateriel, eller annan utlandssamverkan som avser försvarsmateriel, bör inte lämnas om det avser stat där omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer. Respekt för mänskliga rättigheter är ett central villkor för att tillstånd skall beviljas.

Fnys.

Länkar och referenser

  1. ISP’s pressmeddelande för 2009 års vapenexport
  2. KG Hammar och Desmond Tutu – ”Försäljningen av JAS måste stoppas”
  3. Ofogs kampanj mot Sveriges export av JAS 39 Gripen
  4. SvD – Militäravtal med diktatur splittrar regeringen
  5. Human Rights Watch – World report 2010 – Saudi Arabia
  6. ISP’s riktlinjer
  7. Realtid.se – Indien bekräftar JAS-intresse
  8. Svenska Freds – Klartecken för Jas-offert till Indien
Tillstånd till utförsel av krigsmateriel för strid, eller till annan utlandssamverkan som avser krigsmateriel för strid eller övrig krigsmateriel, bör inte beviljas om det avser stat som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat, oavsett om krigsförklaring har avgetts eller ej, stat som är invecklad i internationell konflikt som kan befaras leda till väpnad konflikt eller stat som har inre väpnade oroligheter.
Annonser