Bloggen har flyttat till www.sebastiandahlgren.se

Bloggen här har flyttats till en ny plats. Du hittar mig på www.sebastiandahlgren.se.

Ses där!

Debattartikel: Låt oss åter göra Sverige neutralt

Sverige har sedan ungefär 15 år lagt sin neutralitet på hyllan, en effekt av det är kriget i Afghanistan. Svenska soldater får aldrig vara en stridande del i ett krig. Våra skattepengar måste läggas på fredsbevarande insatser och på civilt bistånd. Inte bara för att det är moraliskt riktigt, utan också för att det är mest effektivt.

Vi har i Sverige tappat mycket av våra tidigare ideal om nedrustning och vårt aktiva support till FN. Alliansfrihet i tider av fred, syftande till neutralitet i händelse av krig är ett begrepp som vi aktivt har valt bort. Alliansfriheten begravdes när vi gick med i EU och neutraliteten röstades bort i riksdagen 1992. Snipp snapp snut, så var den eran slut. En av effekterna av denna politiska omläggning är att Sverige nu krigar sida vid sida med Nato i Afghanistan.

Argumenten som försvarsminister Sten Tolgfors lyfter om att vi måste kriga i fjärran länder för att skydda Sverige från attacker är inte annat än en lögn och oförståelse för hur fred byggs. Först och främst får inte svensk politik i Afghanistan i huvudsak syfta till att skydda Sverige, den skall utgå från det afghanska folkets behov. Vidare är det fullständigt orimligt att tro att Sverige skulle vara mindre av ett intressant mål för attacker, om vi faktiskt är en stridande part i kriget.

 

Som flera Afghanistandebattörer, bland annat Pierre Schori, Ahmed Rashid och före detta brittiska utrikesministern David Millibrand har nämnt så är det inte möjligt att bomba sig till fred i Afghanistan. Det ökar inte säkerheten i landet och det för inte Afghanerna närmare en stabil fred. I nästan ett decennium har vi försökt gå bombvägen. Resultatet har varit otaliga döda och det har inte i någon försvarbar utsträckning, om i någon utsträckning alls, hjälpt afghanerna. Det är inte bara Nato som har problem att vinna kriget på det här viset, även Talibanerna har problem. De är starka men saknar bred folklig förankring. Man måste börja förhandla med Talibanerna och släppa in dem i diskussionerna. Alla parter måste få komma tilltals för att skapa hållbar fred och hitta orsakerna till oenigheten. Att hålla en grupp i samhället utanför debatten har aldrig varit en bra lösning. Det bör väl vi i Sverige ha blivit påminda om efter Sverigedemokraternas intåg i riksdagen.

Sverige borde kunna vara den neutrala stat vi tidigare har varit och som fortfarande lever i folksjälen. Våra diplomater har varit eftertraktade just på grund av vår tidigare opartiskhet. Låt oss återupprätta det förtroendet och det viktiga arbetet för en bättre värld. Först måste vi avsluta vårt deltagande i Nato, sedan skicka diplomater och civilt stöd till Afghanistan.

Det finns flera alternativ till att ha trupper i Afghanistan. Ofta säger debatten att antingen behåller vi trupperna i Afghanistan eller så tar vi hem dem. Jag vill varken göra det ena eller andra. En rapport från Svenska FN-förbundet visar att Sverige de senaste 15 åren, sedan neutralitetspolitiken röstades bort, har slutat skicka trupper till FN och istället har vi bidragit med soldater till bland annat Nordic Battlegroup och Nato. Innan dess har vi haft ett helhjärtat stöd till FN’s fredsbevarande uppdrag i många årtionden.

Man kan inte låta bli att undra varför det nästan bara är FN-medlemmar i västvärlden som deltar i kriget i Afghanistan. Det är dessutom länder som i allmänhet är Natomedlemmar. Uppenbarligen gjorde flertalet FN-länder inte samma analys som Sverige angående vikten att prioritera en insats med Nato högre än FNs fredsbevarande insatser, i till exempel Kongo, Chad eller Liberia. Vårt val att delta i kriget i Afghanistan är inget annat än en osolidarisk handling mot FN’s fattigare medlemmar – som är väldigt duktiga på att ställa upp när FN ropar – och ett sätt att bakvägen få in Sverige som medlem i Nato. Jag skulle alltså gärna se att vi prioriterade fredsbevarande styrkor, där vi agerar skiljelinje mellan grupper i strid. Till skillnad från att vara en av de aktivt stridande parterna.

Alltså, återerövra svensk neutralitet och skicka fredsbevarande trupper till FN och satsa på civila insatser i Afghanistan.

 

Artikel publicerad på Newsmill

Jag har inte varit så flitig med skrivandet här på bloggen sedan jag flyttade till Kambodja. Men helt passiv har jag inte varit heller. Nyss fick jag en artikel Låt oss göra Sverige neutralt om kriget i Afghanistan publicerad på Newsmill. Gå gärna in och läs och kommentera på http://www.newsmill.se/artikel/2010/10/17/l-t-oss-ter-g-ra-sverige-neutralt-0.

Dokumentär om Burmas militära planer

Jag fick idag en länk av Burmakommittén till en dokumentär som den arabiska nyhetsbyrån Al Jazeera har sänt. Dokumentären visar på att Burma håller på att öka kontakten med Nordkorea, vilka man ser som ett gott exempel. Anledningen till kontakten mellan de två länderna skall vara att Burma håller på att bygga ett gigantiskt tunnelsystem för transporter, truppförflyttningar, kommandocentraler, kommunikationssystem osv, men också för att Burma har ett hemligt kärnvapenprogram. Detta är verkligen nyheter för mig. Jag har inte hört det från någon annan källa, men det är väl värt att hålla ögonen öppna på detta.

Det är också intressant att höra argumenten som lyfts fram från före detta tjänstemän och militärer från Burma. De säger att juntan vill ha kärnvapen för att andra länder skall ta dem på allvar och inte sätta sig på dem. Bland annat nämns Irak som ett exempel där man har sett att amerikanerna har förstört ett land som inte kunde försvara sig. Detta är något som man tidigare har talat om som en viktig del i kärnvapennedrustningen. Just att stater känner att de måste ha kärnvapen för att bli respekterade. Ett exempel på det är FN’s säkerhetsråds sammansättning, där de fem permanenta medlemmar också är just de fem som enligt ickespridningsavtalet får ha kärnvapen.

Under programmet visas också anläggningar som kan tillverka missiler som har en räckvidd på ca 1000 km, enligt en uppskattning från en före detta vapeninspektör på FN. Om dessa klustrades skulle kanske räckvidden vara mellan 3500 och 4000 km.

En man som varit major i Burmas armé berättar efter sin flykt från landet att han tidigare tillbringat fem år i Ryssland för att utbilda sig inom nukleär teknik och missiler. Ytterligare 10.000 studenter skall ha studerat i Ryssland uppger samma person.

Här har jag satt ihop en spellista med alla fyra delarna i dokumentären. Totalt ca 45 minuter lång.

http://www.youtube.com/view_play_list?p=61CA08678653330E

Länkar

1. Burmakommittén
2. Al Jazeera

Svensk vapenexport i det nya milleniumet

Sverige exporterar mer skrot än någonsin. Industrin och ansvariga politiker säger att det är meningslöst att titta på hur mycket vi exporterar år för år, eftersom det hela tiden är utslag av olika affärer som gör att statistiken svajar. Låt gå för det. Men trenden talar sitt tydliga språk.

Från 2000 har Sverige alltså mer än tredubblat sin vapenexport, sedan 2001 är det faktiskt en fyrdubbling. År efter år går kurvan uppåt. Ett utslag av en enskild affär? Njäe, kanske inte ändå. Men ändå hittar man följande i Inspektionen för Strategiska Produkters, ISP’s, pressmeddelande när de tillkännagav de rekordstora exportsiffrora för 2009:

Enskilda affärer ger ofta ett kraftigt utslag i statistiken:
Under 2009 var det exporten av stridsfordon 90 till Nederländerna och
Danmark, stridsplan JAS 39 Gripen till Sydafrika, luftburen spaningsradar
Erieye till Pakistan samt export av NLAW till Finland och Storbritannien som
gav utslag i statistiken.

Det vi ser är inte enbart enskilda affärer. Det är en skenande trend som genom en naturens lag bygger på enskilda affärer. Antingen har vi fått in fler stora affärer eller så är affärerna större. Det är lite svårt att mäta. Näst Israel är Sverige faktiskt världens näst största vapenexportör enligt en uträkning några av oss i Svenska Freds vapenexport gjorde. Se mitt tidigare inlägg ”Sverige, världens näst största vapenexportör”.

Den som vill kan fördjupa sig i Sipris information på www.sipri.org där varje enskild affär är registrerad. Man kan också läsa sig till att Sverige under den här perioden bland mycket annat har sålt 5 ubåtar till Singapore, närmare 1800 antitankrobotar till Österrike samt torpeder, missiler och radars till all världens hörn.

Gas till en pyrande konflikt om Kashmir

Men affärerna ovan hör ändå de förhållandvis harmlösa affärerna. Den svenska regeringen och industrin drar sig inte heller för att handla med länder som till exempel Pakistan som ju har en djupgående konflikt med Indien om området Kashmir. Dit har vi sålt torpeder, transport- och radarflyg. Till Indien, det andra landet i konflikten, lobbar Sverige för att sälja JAS 39 Gripen. Jag har svårt att inte se dubbelmoralen i detta. Till det ena landet säljer vi övervakning, till det andra attackflyg – samtidigt säger våra egna riktlinjer att vi inte får sälja till länder som är i krig. Man kan läsa detta i ISP’s, riktlinjer [6]:

Tillstånd till utförsel av krigsmateriel för strid, eller till annan utlandssamverkan som avser krigsmateriel för strid eller övrig krigsmateriel, bör inte beviljas om det avser stat som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat, oavsett om krigsförklaring har avgetts eller ej, stat som är invecklad i internationell konflikt som kan befaras leda till väpnad konflikt eller stat som har inre väpnade oroligheter.

Att Indien är en kärnvapenmakt som skulle kunna bestycka Jas verkar inte bekymra regeringen som har givit klartecken för Saab att skicka en offert till Indien. I Svenska Freds tidning Pax [8] står det

Gripen Internationals informationsdirektör, Owe Wagermark, har tidigare sagt till Pax att det tekniskt sett inte är något problem att kärnvapenbestycka Jas Gripen

Dock säger kommunikationsdirektören Diana Malm på ISP tycker att argumentet om att Indien skulle kunna bestycka flygplanen med kärnvapen verkar gripet ur luften.

Sverige säljer JAS 39 Gripen till Sydafrika

Förutom att vi säljer till länder som ligger i krig säljer vi även till länder som Sydafrika, ett land som fortfarande kämpar för att komma på fötter efter apartheid och för att bryta sig fri från fattigdomen. Samtidigt brottas de med en HIV-epidemi. Nog kunde pengarna för 28 JAS-plan använts bättre. Argument som att affären skulle skapa Sydafrikanska jobb har enligt biskop emeritus KG Hammar och ärkebiskop Desmond Tutu varit tomma ord. De båda har, tillsammans med två andra kyrkliga företrädare, skrivit en mycket bra debattartikel i DN (se länk [2]).

Precis som vi förutsåg utlöste vapenaffären en kultur av korruption som har försvårat Sydafrikas övergång från apartheid till ett demokratiskt styrelseskick. I Sydafrika har en våg av protester mot affären talat sitt tydliga språk: allmänheten godtar inte att landets resurser används till att importera dyr militärutrustning i stället för att bekämpa det förödande arvet från apartheid-eran.

Vidare uppmanar skribenterna den svenska regeringen

att samarbeta med den sydafrikanska korruptionsutredningen; att upphäva försäljningen av vapen till Sydafrika till dess att utredningen är klar; och att uppmana de brittiska, tyska och italienska regeringarna och leverantörer att vidta liknande åtgärder.

I Sverige har affären även uppmärksammats av aktivister från det antimilitaristiska nätverket Ofog som klättrade in på Saabs flyghangar i Linköping för att påbörja avrustningen av JAS-planen. Mer om deras aktion hittar du på www.avrusta.se och på länk [3].

Regeringen vägrar säga upp samarbete med Saudiarabien

Den borgliga regeringen med Sten Tolgfors som försvarsminister fick ett besvärligt arv från 2005 då dåvarande socialdemokratiska försvarsministern Leni Björklund skrev under ett militärt avtal med diktaturen Saudiarabien. Från svenskt håll ville man kunna sälja radarsystemet Erieye. Enligt Svenska Dagbladet’s intervju [4] med den saudiske vice försvarsministern prins Khaled handlade avtalet också om att utbyta militär träning och utbildning.

Erieye på Embraer EMB-145AEW&C i Santa Lucia AFB. Bild: Public domain

I Human Rights Watch världsrapport från 2010 kan man i kapitlet om Saudiarabien läsa att pressen och media i stort är kraftigt censurerade. Människor har blivit arresterade för att de uttrycker kritiska åsikter på Internet. De rapporterar även om diskriminering av religiösa minoriteter och att kvinnors rättigheter konstant kränks. Ändå väljer Sverige att inleda ett militärt sammarbete och export av övervakningssystem till Saudiarabien.

Den sittande regeringen hade möjlighet att säga upp avtalet i maj i år. Men de valde att tiga och låta avtalet förnyas. Anledningen enligt Tolgfors; ”Det skulle skicka fel signaler [att säga upp avtalet]”. Jag tycker för egen del att det skickar fel signaler att fortsätta samarbeta med en diktatur. Tolgfors poäng är att Sverige inte kan påverka Saudiarabien om vi säger upp avtalet. Men man kan nog undra hur klokt det är att göra militära avtal och vapensamarbeten med diktaturer för att de skall lyssna. Bör vi testa den taktiken på andra diktaturer? Vilka framsteg har uppnåtts i Saudiarabien tackvare avtalet?

Avtalet strider inte bara mot en allmän etik, Sverige bör inte samarbeta med diktaturer eller länder som kränker mänskliga rättigheter, det strider även mot de svenska riktlinjerna. ISP, som godkänner exporten skriver om riktlinjerna som regeringen gett dem [6]

Tillstånd till utförsel av försvarsmateriel, eller annan utlandssamverkan som avser försvarsmateriel, bör inte lämnas om det avser stat där omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer. Respekt för mänskliga rättigheter är ett central villkor för att tillstånd skall beviljas.

Fnys.

Länkar och referenser

1. ISP’s pressmeddelande för 2009 års vapenexport
2. KG Hammar och Desmond Tutu – ”Försäljningen av JAS måste stoppas”
3. Ofogs kampanj mot Sveriges export av JAS 39 Gripen
4. SvD – Militäravtal med diktatur splittrar regeringen
5. Human Rights Watch – World report 2010 – Saudi Arabia
6. ISP’s riktlinjer
7. Realtid.se – Indien bekräftar JAS-intresse
8. Svenska Freds – Klartecken för Jas-offert till Indien

Tillstånd till utförsel av krigsmateriel för strid, eller till annan utlandssamverkan som avser krigsmateriel för strid eller övrig krigsmateriel, bör inte beviljas om det avser stat som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat, oavsett om krigsförklaring har avgetts eller ej, stat som är invecklad i internationell konflikt som kan befaras leda till väpnad konflikt eller stat som har inre väpnade oroligheter.

Mellanöstern fri från massförstörelsevapen?

Provsprängning av atombomb. Bild: Public Domain

I den nyligen avslutade översynskonferensen för ickespridningsavtalet har det beslutats att sammankalla en konferens 2012 för upprättandet av en zon fri från massförstörelsevapen i regionen. Man har också beslutat att FN’s generalsekreterare samt ‘medfinansiärer’ skall utse en person till medlare samt hitta ett lämpligt värdland för konferensen. Denna person skall ha i uppgift att göra förberedelser inför konferensen 2012. Medlaren kommer också rapportera tillbaka till nästa översynskonferens av ickespridningsavtalet 2015. Vidare skriver man att det är viktigt att detta arbetet håller jämna steg med det generella nedrustningsarbetet i regionen.

Detta tycker jag låter som en ganska tydlig markering mot både Israel och Iran att nedrusta respektive avbryta eventuell upprustning. Under den konferens som vi i Svenska Freds Lund/Malmö var på i Stockholm, The role of civil society in strengthening the NPT (se min rapport [3]), talades det mycket om just den här WMD-fria zonen. Jag vill minnas att Egyptens ambassadör Mohamed Shaker talade sig varm för detta tillsammans med Jan Prawitz under ett seminarium.

En artikel, se länk [2], i BBC visar på att Israel inte är villiga att delta i en sådan dialog. Det står bland annat

Israel says it will not take part in a conference aimed at achieving a nuclear-arms free Middle East, proposed at a UN meeting in New York.

Utan att överhuvudtaget vara någon expert på ämnet kan man undra hur länge Israel kan stå emot omvärldens kritik mot deras kärnvapenprogram. Det riktas även mer kritik mot Israel, Pakistan och Indien i andra delar av NPT 2010, eftersom de är de stater som har kärnvapen, men som inte får ha det enligt NPT.

Ännu har inte den slutgiltiga versionen av det nya avtalet från NPT 2010 publicerats på FN’s hemsida, men dokumentet kommer publiceras på [1] så snart det är klart.

Länkar

1. Publicerade dokument från NPT2010
2. BCC.co.uk – Israel rejects Middle East nuclear talks plan
3. Min rapport från The role of civil society in strengthening the NPT

Vann Nath: Ett Kambodjanskt fängelseporträtt

Vann Nath: Ett Kambodjanskt Fängelseporträtt

Vann Nath, en av de sju som överlevde S-21 – som ofta kallas Röda Khmerernas Auswitch – skriver i Ett Kambodjanskt fängelseporträtt om hans år i fängelset åren -78 till -79. Alla som gick in genom portarna till S-21 dödades, med några ytterst få undantag. Ett av dem är just Vann Nath. Han överlevde tackvare sin talang som konstnär. Under året i S-21 får han i uppgift att måla av och skulptera Pol Pot. Hans bok är viktig för att förstå den grymhet och det strukturerade våld som präglade Röda Khmererna, men också den mystik och makt som omger Angkar, ”Organisationen”.

Trots ämnet är boken inte så grym mot läsaren att den är svår att ta sig igenom. Det är märkbart att Vann Nath har bearbetat tankarna om och om och om igen. Boken skildrar – trots allt, eller just på grund av allt elände – brödraskapet som återfanns inom kollektiven, på risfältet och i fängelset. Den visar också vikten av att förlåta och det vackra i Buddismens tro på reinkarnation som ett sätt att ställa de ansvariga inför rätta.

Vann Nath’s berättelse visar också stundvis på att under järnmasken av grymhet som hängts för soldaterna fanns människor som var hårt pressade, villrådiga och rädda. Angkar’s allvetande gjorde att ingen vågade eller kunde sätta sig upp mot dem, vilket i slutändan leder till en ja-sägandets brant nedåtgående spiral, som så många makthavare och organisationer fallit för genom historien. Som en parantes kan jag nämna att Ann Jones beskriver en liknande tragedi hos fångvaktarna i de nutida kvinnofängelset i Kabul i sin bok Kabul in Winter.

För övrigt var Vann Nath en av dem som fick i uppgift att efter Röda Khmerernas fall bygga upp Folkmordsmuseet i just S-21 eller som det egentligen heter, Toul Sleng i Phnom Penh.

Köp boken på

• Bokus
• CDON
• Adlibris

ISBN: 9789185133505